Inget är som väntans tider

Väntar på att få tillbaka “Julia och Jack” för korr innan den ska gå till tryck. Jag väntar också på att få tillbaka layouten för omslaget en sista gång, för att kolla så att baksidestexten och andra texter på omslaget ser korrekta ut. Och sedan … Ja, då börjar den “riktiga” väntan fram till 7 juni då det är officiell release för boken i butikerna. En väldigt nervös men också förväntansfull väntan. Efter alla timmar bakom tangenterna vill jag förstås att boken ska bli läst (och förhoppningsvis gillad). Som tur var har jag annat att pyssla under den här sista månaden fram till dess. Senast till midsommar vill jag att första redigeringen av mitt romance-råmanus ska vara klart och redo för min förläggare att läsa. Bara att sätta fart nu alltså!

Manus för Julia och Jack inlämnat …

för den här gången! Tre veckors hård redigering är till ända varav jag hade influensa under en av veckorna. Ingen vidare tajming. Varför är det alltid så att man blir sjuk när man minst av allt “kan”/”får” bli det? Men jag kämpade på och nu har min redaktör manuset i tre veckor innan jag får tillbaka det för “sista gången”. Då har jag två veckor på mig att fixa det hon tycker ska ändras. Efter det ska manuset till sättning innan det blir korrekturläsning. Den 7:e juni kommer den att finnas ute i bokhandeln, Julia och Jack, min tredje bok. Ser så mycket fram emot det!

Min största fiende

… när det gäller mitt skrivande är jag själv. Jag är nämligen enormt självkritisk (och det ska man också vara), men i mitt fall är det nästan hindrande. När jag skriver råmanus försöker jag alltid skriva på och inte gå tillbaka och läsa alltför mycket av det jag har skrivit av just den anledningen. Det positiva med det är att jag har “lätt” för att slutföra manus, de blir skrivna. Problemet kommer sedan, framförallt vid första genomläsningen av det jag har skrivit. Jag tycker att det är så dåligt att jag riktigt liiider och bestämmer mig raskt för att skrota hela manuset. Ibland gör jag faktiskt det. Ibland känner jag/vet jag att det är inte är riktigt så dåligt som jag inbillar mig, att det faktiskt finns något där och börjar redigera.

I höstas skrev jag ett råmanus som drar mer åt romance-hållet än feelgood-hållet. Samma visa som vanligt när jag var klar och läste igenom råmanuset. Vad är detta? Redigerade det ändå ett varv, men när jag skulle läsa igenom det igen tog det stopp och jag bestämde mig för att gå tillbaka till ett annat manus som jag skrev klart för ett år sedan.

I dag, efter att ha redigerat det andra manuset hela våren, började jag läsa igenom mitt romance-manus och upptäckte att wow, det här är ju riktigt bra. Har jag faktiskt skrivit det här? Hur kunde jag tycka att det var så dåligt? Så efter att ha varit fast besluten att påbörja en helt ny historia kommer jag nog att tänka om och återgå till redigeringen av det här manuset. Och att utgå från ett manus på över 100 000 ord är lite lättare än att börja på ett blankt papper. Typ.

Hurra, vad glad jag blev nu!