Nu närmar det sig

“Julia och Jack” håller på att tryckas i detta nu. Releasefesten kommer att vara i mitt fina förlags lokaler den 12 juni. Vill du komma, kontakta mig så ska vi se vad vi kan ordna. 🙂 För några veckor sedan var jag riktigt pirrig, undrade vad alla kommer att tycka om boken, men nu har det (tillfälligt) lagt sig. Tror det är för att jag jobbar på så hårt med mitt romance-manus, cirka 300 sidor redigerade av drygt 400. Snart närmar det sig för mitt förlag att få läsa. Det bästa för att slippa tänka på saker som man inte vill tänka på (ex. vilka recensioner jag kommer att få för “Julia och Jack”) är att jobba stenhårt med något annat. Och älskar att få hänga med mina nya karaktärer. Älskar förstås Julia och Jack också, som ni säkert förstått är huvudkaraktärerna i min nya bok, varav namnet, men efter att ha redigerat manuset sisådär femtielva gånger är det väldigt fint att få umgås med andra karaktärer och ett nytt kärlekspar, för det är det förstås. Men i min romance finns också en stark vänskapsrelation som jag verkligen gillar.

Nu ska jag dock göra en annan väldigt viktig sak: spana in releaseklänningar som jag kan tänkas köpa. Det blir kvällens aktivitet efter att jag har nått mitt skrivmål.

Inget är som väntans tider

Väntar på att få tillbaka “Julia och Jack” för korr innan den ska gå till tryck. Jag väntar också på att få tillbaka layouten för omslaget en sista gång, för att kolla så att baksidestexten och andra texter på omslaget ser korrekta ut. Och sedan … Ja, då börjar den “riktiga” väntan fram till 7 juni då det är officiell release för boken i butikerna. En väldigt nervös men också förväntansfull väntan. Efter alla timmar bakom tangenterna vill jag förstås att boken ska bli läst (och förhoppningsvis gillad). Som tur var har jag annat att pyssla under den här sista månaden fram till dess. Senast till midsommar vill jag att första redigeringen av mitt romance-råmanus ska vara klart och redo för min förläggare att läsa. Bara att sätta fart nu alltså!

Livet

Tycker att det är så sorgligt att Avicii gått bort, kan inte riktigt släppa det. Kanske för att han var så ung och att det känns som sådan “waste”. Han hade hela livet framför sig! Kanske för att jag tänker på hans nära och kära, tanken på att förlora ett av mina egna barn … Fruktansvärt. Kanske också för att jag själv har varit med om att förlora min pappa från en dag till en annan, även om han var femtioett år då. Att det bara kan ta slut, så fort. Ena dagen, timmen, minuten, sekunden lever personen, nästa inte. Kanske för att det gör så ont inombords när man så här i efterhand ser dokumentären om Avicii, där han berättade att han inte mådde bra. Fastnade också särskilt på en sak han sa, att han i grunden var en introvert människa men att han alltid hade känt att det är något fult att vara det. Kan så väl känna igen mig i det, hur man måste vara extrovert för att “räknas”. Hur viktigt det tycks vara i dagens samhälle.