Jag som sa …

för ett tag sedan, att så fort jag inte redigerade på “Tills kärleken skiljer oss”, skulle jag kasta mig över mitt nya projekt. Vilket jag också gjorde. Men sedan jag lämnade in senaste redigeringsomgången i måndags, tar det emot med det nya. Har svårt att lämna det intensiva redigeringsarbetet jag håller på med och som maler om och om igen i huvudet. Svårt att släppa taget om det som jag ska jobba med ett bra tag framöver, eftersom romanen inte kommer ut förrän i april nästa år. Och man blir rätt fysiskt utmattad av att skriva i princip dag som natt, som jag gjorde förra helgen. Tror jag måste fylla på energiförrådet, innan jag ens funderar på nya romanen. Se någon bra film kanske. Förutom “livet”, är film en stor inspirationskälla när jag skriver nytt. Och gärna drama eller romantiska komedier. Det ska vara både sorgligt och glatt. I synopsis brukar jag ha med anteckningar som “tänk stämningen i film x, scen y”. För att lättare få fram rätt känsla. I “Tills kärleken skiljer oss” hade jag bland annat “Den engelske patienten”, “Brokeback Mountain” och “Dirty Dancing”, som inspo. Rätt olika filmer. Men det var just känslan i specifika sekvenser av filmerna jag ville åt!

 

Efter regn kommer …

solsken. Och nu menar jag bokstavligt. Är så less på det här evinnerliga regnandet på senare tid. Visst är det mysigt att sitta inne och skriva när det regnar.Dricka hinkvis med te eller kaffe och äta choklad. Men det har varit för mycket av sådant på slutet. Ja, inte dricka kaffe, äta choklad och skriva, förstås. Men regn. Och mörker.

Försöker låta bli att tänka på att det kommer att vara mörkt länge, länge nu. Att en lång vinter som aldrig tycks ta slut ligger framför oss. Att ingen utlandsresa är inbokad. Att det kommer att dröja oändligt länge tills solens strålar kommer att värma igen. Att … Okej, don’t go there. Och varför vara negativ när man kan vara positiv? Vad tycks om det här i stället? Advent om två och en halv veckor. Glögg och pepparkakor. Tända ljus. Jul och nyår. Ledigt. Tid att mysa och umgås med (och reta sig på …) hela tjocka släkten! 🙂 Och efter det bara en sådär hundra dagar eller vad det nu kan tänkas vara (har inte kollat exakt) till vårdagjämning, sommartid och hopp om ljusare tider. 🙂

Idag var det i alla fall sol där jag bor! Blev så lättad och glad, och gav mig ut på ett löppass på lunchen. Fyllde lungorna med ny luft och rensade tankarna. Det gick segt att springa. Men axlarna sjönk ner. Stressen försvann. Och jag kan andas igen! Jag tror det finns hopp om ljusa tider även om det är mörkt ute. 🙂

Det här är mitt liv nu

Känslan när man jobbat intensivt dag och natt, och sedan släpper ifrån sig något. Först. Utmattning. Sen. Tomhet. Till sist. Tillfredsställelse. Glädje. Och återskapande av energi.

Jag pratar om redigeringen i helgen. Redigerade så att ögonen gick i kors. Beordrade familjen att vara borta. Borrade ner mig i manuset för Tills kärleken skiljer oss, och Susannas, min huvudpersons, värld. Nu är manuset inskickat. För den här gången. Och jag har några veckors “frist” tills det är dags för nästa redigeringsomgång. Då blir det en större vända. Det här var bara mindre “fix”.

När jag gick och la mig sent i går kväll/natt var jag så stirrögd och slut att jag inte kunde somna. Huvudet bultade och boken kunde inte släppa taget om mig. Och större delen av dagen har jag gått omkring som en zombie. Tom. Energilös. Utan tanke på skrivande. Utan tanke på något alls utom att bara ta mig igenom dagen, timmarna, jobbaktiviteterna.  trött att hela kroppen protesterat.

Och så kommer jag hem, umgås med barnen. Ordnar med ditt och datt. Allt det praktiska. Glider in på diverse bloggar. Läser. Förkovrar mig. Slänger några blickar på teven. Och plötsligt har energin börjat återvända igen. Jag vill skriva. Jag vill förmedla. Det här är mitt liv nu.