Efter regn kommer …

solsken. Och nu menar jag bokstavligt. Är så less på det här evinnerliga regnandet på senare tid. Visst är det mysigt att sitta inne och skriva när det regnar.Dricka hinkvis med te eller kaffe och äta choklad. Men det har varit för mycket av sådant på slutet. Ja, inte dricka kaffe, äta choklad och skriva, förstås. Men regn. Och mörker.

Försöker låta bli att tänka på att det kommer att vara mörkt länge, länge nu. Att en lång vinter som aldrig tycks ta slut ligger framför oss. Att ingen utlandsresa är inbokad. Att det kommer att dröja oändligt länge tills solens strålar kommer att värma igen. Att … Okej, don’t go there. Och varför vara negativ när man kan vara positiv? Vad tycks om det här i stället? Advent om två och en halv veckor. Glögg och pepparkakor. Tända ljus. Jul och nyår. Ledigt. Tid att mysa och umgås med (och reta sig på …) hela tjocka släkten! 🙂 Och efter det bara en sådär hundra dagar eller vad det nu kan tänkas vara (har inte kollat exakt) till vårdagjämning, sommartid och hopp om ljusare tider. 🙂

Idag var det i alla fall sol där jag bor! Blev så lättad och glad, och gav mig ut på ett löppass på lunchen. Fyllde lungorna med ny luft och rensade tankarna. Det gick segt att springa. Men axlarna sjönk ner. Stressen försvann. Och jag kan andas igen! Jag tror det finns hopp om ljusa tider även om det är mörkt ute. 🙂

Det här är mitt liv nu

Känslan när man jobbat intensivt dag och natt, och sedan släpper ifrån sig något. Först. Utmattning. Sen. Tomhet. Till sist. Tillfredsställelse. Glädje. Och återskapande av energi.

Jag pratar om redigeringen i helgen. Redigerade så att ögonen gick i kors. Beordrade familjen att vara borta. Borrade ner mig i manuset för Tills kärleken skiljer oss, och Susannas, min huvudpersons, värld. Nu är manuset inskickat. För den här gången. Och jag har några veckors “frist” tills det är dags för nästa redigeringsomgång. Då blir det en större vända. Det här var bara mindre “fix”.

När jag gick och la mig sent i går kväll/natt var jag så stirrögd och slut att jag inte kunde somna. Huvudet bultade och boken kunde inte släppa taget om mig. Och större delen av dagen har jag gått omkring som en zombie. Tom. Energilös. Utan tanke på skrivande. Utan tanke på något alls utom att bara ta mig igenom dagen, timmarna, jobbaktiviteterna.  trött att hela kroppen protesterat.

Och så kommer jag hem, umgås med barnen. Ordnar med ditt och datt. Allt det praktiska. Glider in på diverse bloggar. Läser. Förkovrar mig. Slänger några blickar på teven. Och plötsligt har energin börjat återvända igen. Jag vill skriva. Jag vill förmedla. Det här är mitt liv nu.

 

Det är mycket nu …

säger människorna runt omkring mig inklusive jag själv. Vi rusar fram i 180, suckar lätt och mumlar “mycket nu, för mycket …” Ändå fortsätter vi i samma anda. Ser självmant till att vår tillvaro är överfylld av aktiviteter. “Jag orkar snart inte mer”, viskar någon. “Stress”, säger en annan. Men vi fortsätter springa. En hetsjakt på vad? Att bli lyckliga? Eller för att det ska vara så? För att det faktiskt krävs?

“Vad ska du göra i helgen?”, brukar vara en vanlig fråga på jobbet, en fredagseftermiddag. Svarar man “ingenting”, blir man utstirrad som man vore dum i huvudet. Vad menar du? Ingenting? Går det? Får man göra så? Och framför allt är man inte rent av konstig, udda, om man inte har planerat in något?

Jakten på det perfekta livet berörs på olika sätt i “Tills kärleken skiljer oss”. En svår balans mellan arbete, att vara familj och vänner till lags, och att våga gå vår egen väg. Att förverkliga vår dröm, som kanske står emot vårt övriga liv.

Jag tycker det är intressant hur vi väljer att leva vårt liv och varför. Men det är inte alltid lätt, att veta hur man ska göra för att det ska bli bra. Om någon har funnit svaret, vilja jag gärna veta. 🙂