Inget är som väntans tider

Väntar på att få tillbaka ”Julia och Jack” för korr innan den ska gå till tryck. Jag väntar också på att få tillbaka layouten för omslaget en sista gång, för att kolla så att baksidestexten och andra texter på omslaget ser korrekta ut. Och sedan … Ja, då börjar den ”riktiga” väntan fram till 7 juni då det är officiell release för boken i butikerna. En väldigt nervös men också förväntansfull väntan. Efter alla timmar bakom tangenterna vill jag förstås att boken ska bli läst (och förhoppningsvis gillad). Som tur var har jag annat att pyssla under den här sista månaden fram till dess. Senast till midsommar vill jag att första redigeringen av mitt romance-råmanus ska vara klart och redo för min förläggare att läsa. Bara att sätta fart nu alltså!

Livet

Tycker att det är så sorgligt att Avicii gått bort, kan inte riktigt släppa det. Kanske för att han var så ung och att det känns som sådan ”waste”. Han hade hela livet framför sig! Kanske för att jag tänker på hans nära och kära, tanken på att förlora ett av mina egna barn … Fruktansvärt. Kanske också för att jag själv har varit med om att förlora min pappa från en dag till en annan, även om han var femtioett år då. Att det bara kan ta slut, så fort. Ena dagen, timmen, minuten, sekunden lever personen, nästa inte. Kanske för att det gör så ont inombords när man så här i efterhand ser dokumentären om Avicii, där han berättade att han inte mådde bra. Fastnade också särskilt på en sak han sa, att han i grunden var en introvert människa men att han alltid hade känt att det är något fult att vara det. Kan så väl känna igen mig i det, hur man måste vara extrovert för att ”räknas”. Hur viktigt det tycks vara i dagens samhälle.

Romance

Parallellt med redigeringen av Julia och Jack redigerar jag också ett råmanus som är mer åt romance-hållet. Jag har länge velat skriva en romance-roman och ibland tycker jag ärligt talat att det är svårt att skilja romance från ”romantisk feelgood” som jag annars skriver, men detta känns ändå annorlunda. Det är mer typiska romance-ingredienser än jag annars brukar ha och just nu är jag helt förälskad i mina karaktärer och vill verkligen ”hänga” med dem. En bra känsla! Hoppas den håller i sig.

På tal om bra känsla, i dag har det verkligen varit vår här i Stockholm. Det sägs att det ska bli kallt igen i veckan, men jag vill inte tänka på det nu. Lilla A, sex år, har cyklat för första gången i år och jag har suttit ute på altanen och solat. Så underbart! Jag var född i ett betydligt varmare land än Sverige i ett tidigare liv, det är jag övertygad om.

Manus för Julia och Jack inlämnat …

för den här gången! Tre veckors hård redigering är till ända varav jag hade influensa under en av veckorna. Ingen vidare tajming. Varför är det alltid så att man blir sjuk när man minst av allt ”kan”/”får” bli det? Men jag kämpade på och nu har min redaktör manuset i tre veckor innan jag får tillbaka det för ”sista gången”. Då har jag två veckor på mig att fixa det hon tycker ska ändras. Efter det ska manuset till sättning innan det blir korrekturläsning. Den 7:e juni kommer den att finnas ute i bokhandeln, Julia och Jack, min tredje bok. Ser så mycket fram emot det!

Julia och Jack

Snart är det sommar!  Nästan i alla fall. Känns inte riktigt så just nu, så här i mitten av februari och med snöflingor som yr i luften. Men fortare än vi anar är vi där ( så är det faktiskt), och i början av juni kommer min tredje roman ”Julia och Jack”, och jag är så glad för det! Det är en romantisk feelgood som utspelar sig i Stockholm och New York, en riktig sommarkaramell med små/stora lögner och en ödesdiger familjehemlighet som ingredienser. Och kärlek förstås. Och passion!

Mer information kommer, men så här fint presenteras boken i sommarkatalogen hos mitt nya förlag (Louise Bäckelin Förlag):

 

 

 

 

Böcker är bäst när de inte är perfekta

Tycker Lotta Olsson säger det så bra i dagens DN. Och tycker det är så med mycket i livet. Det är exempelvis oftast inte låten där varje ton sitter rätt som stannar kvar i mig. Artisten kan treva sig fram, det viktiga däremot är att det finns en känsla bakom, att det känns äkta. Att boken/låten talar till mig på något sätt, ställer frågor som får mig att fundera mer. Författaren behöver inte sitta inne på exakt alla svar.

”Flera av dagens böcker vågar vara famlande även om det inte blir perfekt. Några prövande försök att uttrycka något av allt vi inte är tvärsäkra på”, skriver Olsson. Gillar det! Får också min egen prestationsångest när jag skriver på nya manuset att minska.

Kefalonia

Kom hem från semester på Kefalonia för en vecka sedan. Slappa dagar med sol, bad och massor av läsning. Tycker om Grekland. Perfekt för en person som jag som fullkomligt älskar värme, måste ha bott på ett varmare ställe än Sverige i ett tidigare liv. Njuter verkligen av att bli varm ända inpå, det är som balsam för min lite oroliga själ.

 

Min största fiende

… när det gäller mitt skrivande är jag själv. Jag är nämligen enormt självkritisk (och det ska man också vara), men i mitt fall är det nästan hindrande. När jag skriver råmanus försöker jag alltid skriva på och inte gå tillbaka och läsa alltför mycket av det jag har skrivit av just den anledningen. Det positiva med det är att jag har ”lätt” för att slutföra manus, de blir skrivna. Problemet kommer sedan, framförallt vid första genomläsningen av det jag har skrivit. Jag tycker att det är så dåligt att jag riktigt liiider och bestämmer mig raskt för att skrota hela manuset. Ibland gör jag faktiskt det. Ibland känner jag/vet jag att det är inte är riktigt så dåligt som jag inbillar mig, att det faktiskt finns något där och börjar redigera.

I höstas skrev jag ett råmanus som drar mer åt romance-hållet än feelgood-hållet. Samma visa som vanligt när jag var klar och läste igenom råmanuset. Vad är detta? Redigerade det ändå ett varv, men när jag skulle läsa igenom det igen tog det stopp och jag bestämde mig för att gå tillbaka till ett annat manus som jag skrev klart för ett år sedan.

I dag, efter att ha redigerat det andra manuset hela våren, började jag läsa igenom mitt romance-manus och upptäckte att wow, det här är ju riktigt bra. Har jag faktiskt skrivit det här? Hur kunde jag tycka att det var så dåligt? Så efter att ha varit fast besluten att påbörja en helt ny historia kommer jag nog att tänka om och återgå till redigeringen av det här manuset. Och att utgå från ett manus på över 100 000 ord är lite lättare än att börja på ett blankt papper. Typ.

Hurra, vad glad jag blev nu!

I höst kommer den …

Pocketen för Tjugo år till dig. Och så här kommer hela omslaget att se ut, inklusive baksidestext.  Så fint och beskriver på pricken min bok. Can’t wait.