Publicerat den

Jag som sa …

för ett tag sedan, att så fort jag inte redigerade på ”Tills kärleken skiljer oss”, skulle jag kasta mig över mitt nya projekt. Vilket jag också gjorde. Men sedan jag lämnade in senaste redigeringsomgången i måndags, tar det emot med det nya. Har svårt att lämna det intensiva redigeringsarbetet jag håller på med och som maler om och om igen i huvudet. Svårt att släppa taget om det som jag ska jobba med ett bra tag framöver, eftersom romanen inte kommer ut förrän i april nästa år. Och man blir rätt fysiskt utmattad av att skriva i princip dag som natt, som jag gjorde förra helgen. Tror jag måste fylla på energiförrådet, innan jag ens funderar på nya romanen. Se någon bra film kanske. Förutom ”livet”, är film en stor inspirationskälla när jag skriver nytt. Och gärna drama eller romantiska komedier. Det ska vara både sorgligt och glatt. I synopsis brukar jag ha med anteckningar som ”tänk stämningen i film x, scen y”. För att lättare få fram rätt känsla. I ”Tills kärleken skiljer oss” hade jag bland annat ”Den engelske patienten”, ”Brokeback Mountain” och ”Dirty Dancing”, som inspo. Rätt olika filmer. Men det var just känslan i specifika sekvenser av filmerna jag ville åt!

 

Publicerat den

Efter regn kommer …

solsken. Och nu menar jag bokstavligt. Är så less på det här evinnerliga regnandet på senare tid. Visst är det mysigt att sitta inne och skriva när det regnar.Dricka hinkvis med te eller kaffe och äta choklad. Men det har varit för mycket av sådant på slutet. Ja, inte dricka kaffe, äta choklad och skriva, förstås. Men regn. Och mörker.

Försöker låta bli att tänka på att det kommer att vara mörkt länge, länge nu. Att en lång vinter som aldrig tycks ta slut ligger framför oss. Att ingen utlandsresa är inbokad. Att det kommer att dröja oändligt länge tills solens strålar kommer att värma igen. Att … Okej, don’t go there. Och varför vara negativ när man kan vara positiv? Vad tycks om det här i stället? Advent om två och en halv veckor. Glögg och pepparkakor. Tända ljus. Jul och nyår. Ledigt. Tid att mysa och umgås med (och reta sig på …) hela tjocka släkten! 🙂 Och efter det bara en sådär hundra dagar eller vad det nu kan tänkas vara (har inte kollat exakt) till vårdagjämning, sommartid och hopp om ljusare tider. 🙂

Idag var det i alla fall sol där jag bor! Blev så lättad och glad, och gav mig ut på ett löppass på lunchen. Fyllde lungorna med ny luft och rensade tankarna. Det gick segt att springa. Men axlarna sjönk ner. Stressen försvann. Och jag kan andas igen! Jag tror det finns hopp om ljusa tider även om det är mörkt ute. 🙂

Publicerat den

Det här är mitt liv nu

Känslan när man jobbat intensivt dag och natt, och sedan släpper ifrån sig något. Först. Utmattning. Sen. Tomhet. Till sist. Tillfredsställelse. Glädje. Och återskapande av energi.

Jag pratar om redigeringen i helgen. Redigerade så att ögonen gick i kors. Beordrade familjen att vara borta. Borrade ner mig i manuset för Tills kärleken skiljer oss, och Susannas, min huvudpersons, värld. Nu är manuset inskickat. För den här gången. Och jag har några veckors ”frist” tills det är dags för nästa redigeringsomgång. Då blir det en större vända. Det här var bara mindre ”fix”.

När jag gick och la mig sent i går kväll/natt var jag så stirrögd och slut att jag inte kunde somna. Huvudet bultade och boken kunde inte släppa taget om mig. Och större delen av dagen har jag gått omkring som en zombie. Tom. Energilös. Utan tanke på skrivande. Utan tanke på något alls utom att bara ta mig igenom dagen, timmarna, jobbaktiviteterna. Så trött att hela kroppen protesterat.

Och så kommer jag hem, umgås med barnen. Ordnar med ditt och datt. Allt det praktiska. Glider in på diverse bloggar. Läser. Förkovrar mig. Slänger några blickar på teven. Och plötsligt har energin börjat återvända igen. Jag vill skriva. Jag vill förmedla. Det här är mitt liv nu.

 

Publicerat den

Det är mycket nu …

säger människorna runt omkring mig inklusive jag själv. Vi rusar fram i 180, suckar lätt och mumlar ”mycket nu, för mycket …” Ändå fortsätter vi i samma anda. Ser självmant till att vår tillvaro är överfylld av aktiviteter. ”Jag orkar snart inte mer”, viskar någon. ”Stress”, säger en annan. Men vi fortsätter springa. En hetsjakt på vad? Att bli lyckliga? Eller för att det ska vara så? För att det faktiskt krävs?

”Vad ska du göra i helgen?”, brukar vara en vanlig fråga på jobbet, en fredagseftermiddag. Svarar man ”ingenting”, blir man utstirrad som man vore dum i huvudet. Vad menar du? Ingenting? Går det? Får man göra så? Och framför allt är man inte rent av konstig, udda, om man inte har planerat in något?

Jakten på det perfekta livet berörs på olika sätt i ”Tills kärleken skiljer oss”. En svår balans mellan arbete, att vara familj och vänner till lags, och att våga gå vår egen väg. Att förverkliga vår dröm, som kanske står emot vårt övriga liv.

Jag tycker det är intressant hur vi väljer att leva vårt liv och varför. Men det är inte alltid lätt, att veta hur man ska göra för att det ska bli bra. Om någon har funnit svaret, vilja jag gärna veta. 🙂

 

Publicerat den

Har laddat batterierna

Lilla … tillsammans med den här lilla tjejen i helgen. Igår stod höstpromenad på schemat. Idag har det mest varit innelek i det ruggiga vädret. Förkylt har det också blivit, får se var det bär hän … Under tiden har tankarna jobbat vidare med nya romanen. Kliar verkligen i fingrarna att sätta igång på allvar, samtidigt om jag funderar om det är så stor idé innan jag redigerat klart roman 1. Ni som skriver, hur jobbar ni? Skriver ni på flera projekt samtidigt eller ett åt gången?

Publicerat den

Jag kunde inte hålla mig

I väntan på feedback från förlaget på Tills kärleken skiljer oss, sitter jag med synopsis för nästa roman. Grundstoryn är klar, men jag vill veta mer exakt vad jag ska skriva, innan jag sätter igång. Nu menar jag inte varenda scen, men ändå den dramatiska kurvan, alla viktiga vändpunkter i storyn och de viktigaste scenerna. Så det sitter jag med nu, så här en helgdagsafton. Mycket socialt. 🙂

Publicerat den

Vad gör jag nu då?

Manus version 1.1 är skickat till förlaget och tomheten infinner sig nästan direkt. Vad gör jag nu då? När jag inte kan skriva? Jag sneglar på några böcker som väntar på att bli lästa, scannar av de senaste nyheterna på nätet. Men sen tar min rastlöshet vid. Jag vill ju skriva! Och vid närmare eftertanke kan jag det. För manus två (eller egentligen tre) har fått vila till sig när jag arbetat med Tills kärleken skiljer oss. Kanske dags att ta tag i det nu? Någon som har samma ”problem” som jag? Att det liksom kliar i händerna och kroppen när skrivarprojekt saknas?

Publicerat den

Min vy igår och idag …

Redigering står på schemat. Och jag gillar det! Det faktum att kunna ändra i texten om och om igen så att det blir som man själv (och förlaget) vill ha det. Dock har inte ”stora” redigeringen börjat ännu. Får se hur många timmar det blir framför datorn då … bild

Publicerat den

Lunchtur idag

Det verkar poppis i författarkretsar att springa. Och kanske inte konstigt med tanke på att man behöver en paus i skrivandet ibland. Själv har jag tränat mindre sedan jag började skriva. Det är ju det här med prioritering och att hinna med allt. 🙂 Men de senaste månaderna har jag tagit mig ut på en springtur i alla fall 2-3 gånger i veckan, och jag har märkt att löpning är ett av de främsta ”botemedlen” mot onda axlar. Något många som skriver eller sitter mycket framför datorn lider av. Hur gör ni? Springer ni eller tränar på annat sätt?bild

Publicerat den

Exakt här …

IMG_4043 Befann jag mig för ett år sedan … I den tropiska värmen som tinar upp och gör en varm i kropp och själ. En regnig och mörk dag som den här längtar jag tillbaka. Men hur konstigt det än kan låta längtade jag hem den här resan. Hem till romanen som skulle skrivas. Den som nu är ”klar”, fast ändå inte. För det är nu den riktiga resan börjar. Och den stavas redigering de närmaste veckorna/månaderna. 🙂 Men visst är det mysigt att sitta med tända ljus om kvällarna och skriva? Nästan så mysigt att jag inte längtar tillbaka till värmen … Den som jag då längtade ifrån. Konstigt det där, att vi alltid vill ha det vi inte kan få. Att vi aldrig blir nöjda. Det kan alltid bli bättre? Inte sant?