I går blev jag intervjuad av en lokaltidning i norrförort i Stockholm. Så ni som bor i krokarna, håll utkik efter en artikel i början av nästa vecka!
När jag berättar för andra om Susanna, min huvudperson i Tills kärleken skiljer oss, känns det som att prata om en kär vän. En sådan vän, som känner mig utan och innan och som jag kan vara mig själv med. Glad och ledsen. Busig. Som jag kan hitta på upptåg tillsammans med. Som jag kan berätta hemligheter för, utan att behöva vara rädd att hon ska föra dem vidare. Som jag kan beklaga mig inför när jag haft en dålig dag. En kompis som tål att höra både det ena och det andra. Och som inte sviker. Som finns där. Oavsett vad.
Men Susanna är också en person som jag kan bli fruktansvärt irriterad på. Just därför att jag tycker så mycket om henne . För så är det oftast med dem vi håller kära. Vi vill dem så väl att när de inte gör som vi tycker att de ska göra. När de lunkar på i samma gamla fotspår för att de tror att det ska vara så. När de inte lever det liv som vi så uppenbart ser att de är värda. När de inte vågar släppa taget. Då blir vi arga! ”Kom igen”, säger vi. ”Du som är så vacker på både insidan och utsidan. Våga leva! Våga drömma! Våga göra det jag inte vågar!” För det är oftast lätt att tycka till om andra. Att leva som man lär däremot, är inte lika enkelt.
Det senaste året har Susanna funnits i mina tankar natt som dag. Jag har skrattat med henne, lidit med henne och blivit arg på henne. Och ju längre in i romanen jag har kommit, desto närmare har vi kommit varandra. Hon har berättat saker om mig som jag själv inte visste. Och jag har förvaltat hennes förtroende genom att berätta hennes historia.
Nu ska Tills kärleken skiljer oss snart nå sina läsare. Susannas öde ligger inte längre i mina händer och den omedelbara känslan som kommer över mig när jag pratar om henne är saknad. Jag berättar om Susanna, David och Philip, och drabbas av en sådan Susanna-abstinens att jag vill kasta mig över telefonen och slå Susannas nummer. Jag vill fråga hur hon har det. Vad hon gör nu för tiden. Hur det går. Vad som har hänt sedan vi pratades vid sist. Där jag lämnade henne. På sista sidan av romanen.
Men så kommer jag på att Susanna inte finns. Att hon liksom resten av min roman är fiktion. Och det hugger till i bröstet. Av saknad. Efter min vackra och fina vän.
Oavsett om det någon gång blir en uppföljare på Tills kärleken skiljer oss (det är inte den romanen jag ska skriva härnäst, i vår och sommar är det en annan historia som ska plitas ned) kommer Susanna att leva kvar. Och som med alla nära vänner vet jag, att oavsett om det går månader eller år, innan vi möts igen, kommer det att kännas precis som i går.
Anna Lönnqvist 