Eller i alla fall verka perfekt. Som vi alla vet är inte Instagram lika med verkligheten men (provocerande) många visar ändå bara upp det bra livet på Insta, vilket bidragit till att jag själv lagt ut mindre och mindre eftersom jag på något sätt känner att jag då också måste göra det. Och det känns … fel. Kanske säger det här mer om mig än andra … Men de bästa kontona enligt mig är när folk är i alla fall försöker vara lite mer autentiska och delar med sig av både toppar och dalar i livet. Jag diskuterade detta med min man och han menade på att det kan man göra först om man har ett lite större konto och innan dess vill följarna bara se det som är bra. De vill bara läsa om bra saker. Kanske ligger det något i det? Men det här hämmar mig för jag känner mig så fånig som bara lägger ut när livet är på topp, nu går det så bra för min nya bok osv. Ja, ni fattar. På stories kan jag väl ibland vara lite mer öppen om saker och ting, ha mer tankar, men när det gäller inläggen i flödet är det inte alls så. Och som sagt, jag skulle verkligen vilja vara det men när jag sneglar på kanske främst författarkollegor så törs jag inte riktigt vara det. Det finns undantag förstås men ibland spyr jag nästan när jag ser en del inlägg (även om jag inte är bättre själv ). Det är okej att lägga ut bra saker och man måste så klart marknadsföra sig som författare och alla har olika strategier för det, men ändå … Det är inte jag att visa upp tipptopp-sidan jämt. Och som sagt de konton som intresserar mig mest är när folk visar upp sina skitdagar och sina sårbarheter (också). Det ska förstås vara en balans. Inget fel att visa upp champagne och tårta en dag men då ska det gärna vägas upp med något annat senare … Tycker jag. Och jag kan förstås ändra på det här när det gäller mitt konto. Så kanske handlar detta i själva verket om en rädsla hos mig själv? Att jag inte riktigt vågar göra min grej?
P.S. Ett konto jag verkligen gillar att följa är Lisa Nilssons.
P.S. 2. Och nu insåg jag att jag skrev ett nästan exakt likadant inlägg på bloggen om detta förra våren, så uppenbarligen upptar detta MYCKET av min tankeverksamhet. Haha …
Anna Lönnqvist 