Ett påskägg med kapitel 1 av Tills kärleken skiljer oss

Om ni missade utdraget från kapitel 1 av Tills kärleken skiljer oss gå genast in här och läs! Nedan följer nämligen fortsättningen. Önskar er en Glad Påsk!

påskägg

”Susanna”, sa hon och hörde hur uppjagad hon lät. Men det var svårt att styra rösten när pulsen skenade.
”Jag heter Maria”, viskade en ljus stämma i andra änden.
”Har det hänt Philip något?”
Rösten i luren darrade.
”Förlåt, det var inte meningen.”
”Vad menar du?”
”Jag ville tala om hur det var, men …” Den okända kvinnorösten brast.
Susannas hjärta galopperade plötsligt så att orden kom stöttvis ut.
”Ringer du … från sjukhuset? Du måste berätta … hur Philip mår.”
”Sjukhuset?” Kvinnan lät förvånad.
”Ja? Är det inte därför du ringer?” Susanna blev otålig. Hon behövde få veta nu direkt vad som hade hänt. Om Philip var oskadd eller – hon skälvde till – död. Hon hade inte tid med
kringsnack, någon som lindade in orden, som hur som helst skulle behöva komma ut.
”Nej och alltså, det var inget … jag tog fel på person. Ringde fel.”
”Ringde fel? Men Philip då?”
Det knastrade i luren och när Susanna studerade displayen tog samtalet slut. Hon svor lågt och bläddrade sig snabbt igenom samtalsstatistiken. Alla missade samtal kom från
samma nummer. En sekvens med siffror som hon inte hade sett förut. Som inte betydde något. Som hånlog åt henne i spegelbilden av den digitala klockan på skärmen. 04:07. Så
förargligt att bli feluppringd i vargtimmen. Om en timme skulle bilen som delade ut morgontidningarna åka förbi utanför huset och om hon inte hade somnat om då, skulle hon omöjligen göra det alls. Hon stönade och lade sig tillrätta i sängen igen. Försökte slappna av. Men den okända kvinnans röst envisades med att stanna kvar i huvudet. ”Jag ringde fel.” Vem ringer fel klockan fyra på morgonen? Från ett annat land? Samtidigt så löjligt att tro att det hade hänt hennes man något. Att han skulle befinna sig i en nödsituation bara för att de inte hörts av sedan han åkt iväg två dagar tidigare. Han var strängt upptagen med att jobba förstås. Hade till och med instruerat henne att han inte under några som helst omständigheter fick bli störd. Det var en oerhört betydelsefull tjänsteresa. Central. Precis som resan veckan innan och även den innan dess, tänkte hon och suckade.

Hon blundade hårt och smekte lätt på nedre delen av magen. Mellan benen. Men nej. Ögonblicket var borta och pinsamheten smög sig på. Hon skulle sluta fantisera om den okände. Koncentrera sig på det som var viktigt i livet. Barnen. Karriären. Huset. Och hennes man. Hon som fått allt hon någonsin kunnat drömma om. Omöjligen kunde hon begära något mer.

Copyright (©) Anna Lönnqvist 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s