… och sedan kanske du gjorde det.
I juni är det trettio år sedan min pappa gick bort. T r e t t i o ! Det känns overkligt. Det är för så länge sedan och här skulle jag egentligen vilja skriva att samtidigt känns det som om det var i går. Men det gör det inte. Inte längre. Det känns verkligen som om det var för rätt länge sedan, även om varenda detalj av den kvällen när pappa och jag var ute och sprang i skogen för sista gången kommer att finnas inpräntat i mitt minne, för alltid. Även om jag fortfarande kan tycka att det är så orättvist, det som hände, och sakna honom något fruktansvärt. Men … Det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan om en annan grej, som i och för sig hör ihop med min pappa. Det där att när någon man håller väldigt kär försvinner för evigt och allt man önskar (som jag önskade) var att min pappa sedan skulle ge sig till känna på något sätt. Jag menar som i att ge mig någon sorts tecken på att han fanns någonstans i närheten och liksom … vakade över mig. Att allt inte var slut. Jag önskade det så länge, men det hände aldrig. Jag har aldrig känt att han någonsin varit med mig. Däremot har jag burit med mig saker han sa till mig medan han levde. Kloka ord som jag ibland har haft svårt att efterleva. Men det är ju en annan sak.
Hur som helst, i min nya bok – Den första gång jag såg dig – aktualiserar jag det här ämnet. Och kanske hade det att göra med det och jag just skrivit om det, och att mitt huvud spelade mig ett spratt. Eller så är det faktiskt så att vi aldrig riktigt kan veta var den här världen börjar och slutar, vad som verkligen är sant eller inte (okej, kanske lite Inception-varning här) … Men häromkvällen hände något väldigt speciellt. Som kändes oerhört verkligt. Det kan ingen ta ifrån mig.
Anna Lönnqvist 