Halvåtta i morse snörde jag på mig skorna och stack ut. Väntade tills mörkret släppt taget. Tills skuggorna dragit sig undan och öppnat upp för en ny dag. Det var jag och naturen. Mina steg. Mina andetag. På vägen hem steg solen över träden. Jag var slut men lycklig.
Innan, under det mjuka varma duntäcket, var det inre motståndet stort. Vilken normal människa ger sig ut och springer tidigt en söndagsmorgon? Vad som nu är normalt ….
Under tiden. Kraft. Koncentration. Frihet. Men också kämpande. Att träna utan att ta i, att ta sig ut, utan att ge allt. Nej, då får det hellre vara.
Efteråt. Tillfredsställelse. Lycka. Och redo att börja en ny dag.
Anna Lönnqvist 