Att gå nya vägar

Ni kanske har sett det här ordspråket förut. Jag tycker att det är så bra och så rätt. Det behöver inte alltid vara av ondo att förvilla sig lite. Snarare tvärtom … Kan vara bra att tänka på ibland. För det är lätt att bli rädd när livet skenar iväg i okänd och obanad terräng. Att rygga tillbaka i stället för att kasta sig ut. Ibland måste man våga. Jag har skrivit om det här förut. Men ämnet tycks alltid vara lika aktuellt. Och viktigt!

Susanna i Tills kärleken skiljer oss tampas med det här och jag sitter nu och skriver om hennes våndor. För det kan göra ont och vara jobbigt att gå vilse. Och de nya stigarna behöver inte nödvändigtvis te sig särskilt bra till att börja med. De kan vara otrampade, snåriga och fulla med faror … Frågan är bara vad som finns kvar om du vänder och försöker hitta tillbaka … Och hur länge den nya vägen hålls öppen innan den stängs igen för alltid … Hon har det inte lätt ”min” Susanna just nu. På sidan 250 ser det synnerligen mörkt ut kan jag meddela.