När jag skrev ett kapitel i nya boken i går kväll kände jag så med personerna jag skrev om, huvudpersonen Linn och en av birollsinnehavarna Carin, att jag började gråta. Maken tyckte att jag inte var riktigt klok och stirrade konstigt på mig. Jag, i min tur, hoppas att det betydde att jag fick till en riktigt bra scen. Det kändes så!
I dag skriver jag om att lägga ner extra mycket tid på slutet av kapitlen på debutantbloggen.
Hoppas ni har en fin vecka, vare sig ni har tagit höstlov, jobbar, eller vad ni än gör. För två år sedan hade jag den här vyn framför ögonen på höstlovet. Kan erkänna att jag längtar tillbaka lite …
Anna Lönnqvist 