Den här dagen startade lite sådär. Sonen, som jag har varannan vecka, skulle åka hem till sin pappa. Trots att det var snart åtta år sedan vi separerade vänjer man sig aldrig. Man vill ha sina barn hos sig jämt, särskilt på ”storhelger”, men eftersom jag fick julafton var det pappans tur att ha nyårsafton.
När vi hade lämnat av sonen åkte vi och handlade mat m.m. inför Nyårsafton i morgon. Det var full hysteri och överfullt på alla parkeringar. Lilla A skrek och saknade brorsan. Maken och jag svettades. Den mysiga lunch-fikan på stan uteblev. I stället åkte vi hem. Ändå satt irritationen (och sorgen efter att ha separerats från sonen) kvar i mig. Trots ombytet i väder, från -20 i går till plusgrader, regn och halka i dag, gav jag mig ut och sprang en mil. I mörkret och isregnet. Och vet ni. Efteråt mådde jag så mycket bättre. Trots att det tar emot något oerhört innan jag ger mig ut, känns det 10 gånger av 10 bättre efteråt.
Sen umgicks jag med lilla A medan maken byggde pussel (jullovsyssla) och efter det lagade vi kycklinghamburgare. När jag hade lagt lillan och dåsat till och undrat om jag överhuvudtaget skulle orka masa mig upp igen, gjorde jag det ändå och snabbskrev av bara farten ett kapitel som jag ska redigera i morgonförmiddag. ”Fick” lite tid av maken då. Så till syvende och sist en ganska bra dag.
Anna Lönnqvist 