fick vi, och vi har ägnat större delen av helgen till att fixa i trädgården. Jag såg bara några glimtar av prinsbröllopet.
Vilken konstig dag det var i går. Nyhetsflödet kantades av både djup glädje och obegriplig sorg. Av fruktansvärda händelser som inte någon person borde behöva vara med om. Att förlora sitt barn, att förlora sitt barn på det värsta tänkbara av sätt. Jag kan omöjligt sätta mig in i den förtvivlan, sorgen och ilskan. Men jag minns känslan när jag förlorade min pappa i förtid (snart 21 år sedan, jag var 20). Att livet bara kunde gå vidare. Att folk skrattade och agerade som om ingenting hade hänt när hela min värld, på bara några få timmar, hade gått itu. Det var märkligt och absurt. Och fullständigt ofattbart. Ändå var det förstås inte på samma sätt. Det var inget brott inblandat. Min pappa var inte en ung flicka med hela livet framför sig. Om det hände min son eller dotter något … Bara tanken är outhärdlig. Och ändå. Livet går vidare för att det måste gå vidare, men om något sådant händer undrar jag om det någonsin gör det.
Sorry om det blev ett deppigt inlägg men man tänker mer än vanligt dagar som dessa. På stort och smått. Och hur mycket man har att vara tacksam för.
Uppdatering: Kollade på reprisen av bröllopet nyss. Jag älskar att frossa i klänningar och frisyrer m.m. men det som fastnade var de fina talen (Carl-Philips och Sofias pappa) och kärleken som verkligen lyste i prinsen och prinsessans ögon när de såg på varandra. Sådant är så härligt att se vare sig det gäller prinsar, prinsessor eller oss ”vanliga”.
Anna Lönnqvist 