Igår hade jag förmånen att få vara med på en författarmiddag. Träffade fantastiska människor. Några av dem hade jag träffat förut, andra inte. När jag åkte den långa vägen hem (det tar sin tid när man bor långt ute i förorten …) tänkte jag på mötena. Människorna. Förmånen att få vara med om det här. Och så tänkte jag på att starta innan man hinner bli rädd och orolig. Före tveksamheten hinner ikapp en. Att våga kasta sig ut. Ta det berömda steget. Innan man vet allt. Innan man börjat tänka på att boken kommer att recenseras och tyckas till om. Förhoppningsvis gillas, men kanske även sågas. För smaken är bekant som … Och det här en högst subjektiv bransch.
Hade jag tänkt på allt det, som jag börjar förstå lite grann av (men inte tillnärmelsevis allt), hade jag kanske aldrig skickat in min roman till ett förlag. Om jag tänkt steget längre. What if … Om man tänker för mycket på vad som kan hända sedan, begränsar man sig själv. Det är min tes. Ändå har jag ofta gjort just det i mitt liv. För att jag oroat mig innan. Den här gången, med romanen slängde jag mig ut i okänt landskap. Och kanske kommer jag nedslaget att bli hårt. Men jag kommer ändå att bära tron inom mig att du i många fall ska starta innan du är redo.
Anna Lönnqvist 