God fortsättning!

Så länge sedan jag skrev här senast. Men det är lättare att vara aktiv på Insta och Facebook på något sätt. Följ mig gärna där för tätare uppdateringar! En hel del har hänt sedan jag skrev här senast. Jag skrev på ett tvåboks-avtal med mitt förlag tidigt i höstas och i maj 2019 kommer första boken i serien ”Kärlek i Sunnanby” ut. En romantisk feelgood/romance. Precis innan jul skickade jag in en redigerad version av mitt manus till min förläggare och min redaktör. I början av februari får jag respons på det och fram till dess ska jag skriva på del två i serien som har planerad utgivning redan i januari 2020. Ingen rast, och ingen ro! Men jag ser så mycket fram emot att få skriva del två nu, framför allt för att det var så länge sedan som jag skrev något helt nytt, och också för att jag verkligen älskar storyn! Sedan är det ju det där, att det är en sak att älska storyn innan den kommer på pränt, och en helt annan att få ner den på pränt så som man har tänkt sig den. 🙂

Annat som händer ”bokmässigt” framöver är att pocketen för ”Julia och Jack” kommer ut lagom till Alla Hjärtans Dag nästa år. Det ser jag verkligen fram emot!

Vad gör ni så här undet julen? Hoppas ni har det hyfsat oavsett om ni är tillsammans med andra eller firar själva. Skriver själva, för att fira med bara sig själv behöver faktiskt inte betyda att du känner dig ensam, eller tvärtom om du förstår vad jag menar. Mycket social press så här års …

Ta hand om er tills vi hörs igen!


Nu närmar det sig

”Julia och Jack” håller på att tryckas i detta nu. Releasefesten kommer att vara i mitt fina förlags lokaler den 12 juni. Vill du komma, kontakta mig så ska vi se vad vi kan ordna. 🙂 För några veckor sedan var jag riktigt pirrig, undrade vad alla kommer att tycka om boken, men nu har det (tillfälligt) lagt sig. Tror det är för att jag jobbar på så hårt med mitt romance-manus, cirka 300 sidor redigerade av drygt 400. Snart närmar det sig för mitt förlag att få läsa. Det bästa för att slippa tänka på saker som man inte vill tänka på (ex. vilka recensioner jag kommer att få för ”Julia och Jack”) är att jobba stenhårt med något annat. Och älskar att få hänga med mina nya karaktärer. Älskar förstås Julia och Jack också, som ni säkert förstått är huvudkaraktärerna i min nya bok, varav namnet, men efter att ha redigerat manuset sisådär femtielva gånger är det väldigt fint att få umgås med andra karaktärer och ett nytt kärlekspar, för det är det förstås. Men i min romance finns också en stark vänskapsrelation som jag verkligen gillar.

Nu ska jag dock göra en annan väldigt viktig sak: spana in releaseklänningar som jag kan tänkas köpa. Det blir kvällens aktivitet efter att jag har nått mitt skrivmål.

Inget är som väntans tider

Väntar på att få tillbaka ”Julia och Jack” för korr innan den ska gå till tryck. Jag väntar också på att få tillbaka layouten för omslaget en sista gång, för att kolla så att baksidestexten och andra texter på omslaget ser korrekta ut. Och sedan … Ja, då börjar den ”riktiga” väntan fram till 7 juni då det är officiell release för boken i butikerna. En väldigt nervös men också förväntansfull väntan. Efter alla timmar bakom tangenterna vill jag förstås att boken ska bli läst (och förhoppningsvis gillad). Som tur var har jag annat att pyssla under den här sista månaden fram till dess. Senast till midsommar vill jag att första redigeringen av mitt romance-råmanus ska vara klart och redo för min förläggare att läsa. Bara att sätta fart nu alltså!

Manus för Julia och Jack inlämnat …

för den här gången! Tre veckors hård redigering är till ända varav jag hade influensa under en av veckorna. Ingen vidare tajming. Varför är det alltid så att man blir sjuk när man minst av allt ”kan”/”får” bli det? Men jag kämpade på och nu har min redaktör manuset i tre veckor innan jag får tillbaka det för ”sista gången”. Då har jag två veckor på mig att fixa det hon tycker ska ändras. Efter det ska manuset till sättning innan det blir korrekturläsning. Den 7:e juni kommer den att finnas ute i bokhandeln, Julia och Jack, min tredje bok. Ser så mycket fram emot det!

Min största fiende

… när det gäller mitt skrivande är jag själv. Jag är nämligen enormt självkritisk (och det ska man också vara), men i mitt fall är det nästan hindrande. När jag skriver råmanus försöker jag alltid skriva på och inte gå tillbaka och läsa alltför mycket av det jag har skrivit av just den anledningen. Det positiva med det är att jag har ”lätt” för att slutföra manus, de blir skrivna. Problemet kommer sedan, framförallt vid första genomläsningen av det jag har skrivit. Jag tycker att det är så dåligt att jag riktigt liiider och bestämmer mig raskt för att skrota hela manuset. Ibland gör jag faktiskt det. Ibland känner jag/vet jag att det är inte är riktigt så dåligt som jag inbillar mig, att det faktiskt finns något där och börjar redigera.

I höstas skrev jag ett råmanus som drar mer åt romance-hållet än feelgood-hållet. Samma visa som vanligt när jag var klar och läste igenom råmanuset. Vad är detta? Redigerade det ändå ett varv, men när jag skulle läsa igenom det igen tog det stopp och jag bestämde mig för att gå tillbaka till ett annat manus som jag skrev klart för ett år sedan.

I dag, efter att ha redigerat det andra manuset hela våren, började jag läsa igenom mitt romance-manus och upptäckte att wow, det här är ju riktigt bra. Har jag faktiskt skrivit det här? Hur kunde jag tycka att det var så dåligt? Så efter att ha varit fast besluten att påbörja en helt ny historia kommer jag nog att tänka om och återgå till redigeringen av det här manuset. Och att utgå från ett manus på över 100 000 ord är lite lättare än att börja på ett blankt papper. Typ.

Hurra, vad glad jag blev nu!

Bibliotek

Jag älskar bibliotek. Är mer eller mindre uppvuxen på ett eftersom jag var en sådan bokmal när jag växte upp (är fortfarande) och hängde där mer eller mindre jämt. Därför var det två saker som hände i veckan som gjorde mig riktigt glad. Fick en bild från Sollefteå bibliotek (tack Johanna Wistrand) där min bok ”Tjugo år till dig” tillsammans med förlagskollegan Eva Swedenmarks ”Om ni inte börjar leva gör jag slut” finns med på hyllan över rekommenderade böcker. En annan är att jag får biblioteksersättning för 2015 vilket innebär att min debutroman ”Tills kärleken skiljer oss” lånades ur mer än 2000 gånger (”Tjugo år till dig” hade ju inte kommit ut då). Hurra! Blir så glad, så glad.

Annars då? Skriver så att tangenterna glöder på mitt tredje manus (80% av råmanus nu). Och det är så spännande, även för mig, fastän jag vet nästan hur det ska gå. Vägen fram till sista sidan är aldrig helt klar för mig. Jag vet huvuddragen i det som ska hända och vad jag vill ha fram, men inte exakt hur.

bibblan
Sollefteå bibliotek

 

”Tjugo år till dig” inskickat

… för sättning. Nu kan jag inte påverka boken mer, ödet är i läsarens händer. Jag kommer att ”korra” den igen förstås, för att kontrollera att allt ser ut som det ska när manuset är satt; att avstavningarna är rätt, att det inte är några stavfel, extra mellanslag eller dylikt som jag missat (andra än jag ska förstås också korra). Och känns något ord/någon mening absolut fel går det förstås att ändra ända fram tills tryckfilen skapas. Men helst ska det inte vara några sådana ändringar kvar, vilket känns så skönt! För jag har levt med den här boken i ett och ett halvt år nu. Kan den utan och innan. Och det känns verkligen som Linn, Joel och de andra karaktärerna i ”Tjugo år till dig” är redo att stå på egna ben nu. Men jag kommer att sakna dem. De har kommit att bli som riktigt nära vänner för mig, som jag både tycker mycket om och som jag retar upp mig på. Precis som man gör i verkliga livet.

Har ni några trevliga planer i helgen? Själv ska jag en sväng till frissan och fixa lite annat som man inte hinner med när man slutför manus (satt dag och natt förra helgen). Och jag ska umgås med mina älskade ungar. Förstås.

Snart är det dags

för korrläsning av Tjugo år till dig. Första mars ska manuset vara klart för ”sättning”. Men jag kan inte riktigt förmå mig att korrläsa det just nu. Skriver nämligen på nästa manus och har kommit på en så bra grundidé som jag bara vill utforska vidare. Dock är inte alla trådar lösta ännu. Jag vet storyn i stort, men det finns några vägval jag måste fundera mer över. Det hindrar dock inte att jag skrivit det första och andra kapitlet. Jag började ju på en nytt manus i höstas, sen kom redigeringen av Tjugo år till dig emellan och som alltid när jag redigerar kommer jag på nya tankar. Vilket gör att det nya manuset är ett hopkok av manuset jag gjorde då och min nya idé. Ju mer jag skriver ju mer inser jag vikten av att verkligen ha något att berätta. Jo, det låter ju basic. Men att verkligen hitta den idén som bara pockar på och väntar på att berättas. Som känns så rätt att man tänker att det här bara måste skrivas ner. För att man själv skulle älska den typen av roman. För att man ser den redan nu framför sig som en film. Det är inte det lättaste.

Nåväl, gäller att förvalta idén också. Det räcker inte att vara vrålförälskad i den, även om det hjälper. Jag siktar på att ha ett råmanus klart innan sommarsemestern. Får se om det går med tanke på att jag jobbar heltid på nytt jobb sedan några veckor tillbaka. Många sena kvällar (och nätter) lär det bli.

Tjugo år till dig

Manuset för ”Tjugo år till dig” är skickat till min förläggare. Ja, det är alltså så den fristående uppföljaren till ”Tills kärleken skiljer oss” kommer att heta, och i juni 2016 kommer den! Det var inte slutkorret som gick iväg, men närapå. Hoppas att det bara är detaljer kvar att fixa. Har verkligen jobbat stenhårt med redigeringen av det här manuset under hösten, och den sista svängen gick jag igenom varenda ord/mening för att ta bort upprepningar, förtydliga osv. Tror/hoppas det blir bra. Jag är en ständig tvivlare på min egen förmåga och när jag varit så inne i min egen text har jag verkligen noll distans till den, men när min fina redaktör (som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan) skrev att ”du är en mästare på att skildra relationer, att skapa stämning och drama” och ”det här manuset är så himla fint, så känsligt skrivet”, då blev jag riktigt glad. 

Dessutom är bokomslaget klart och det blev så fint, verkligen som jag ville, och inom en snar framtid hoppas jag kunna visa det här på bloggen, liksom mer info om boken. Lite hemligt just nu allting, fortfarande. 🙂 Så nu kan jag ta julledigt med gott samvete. Förutom att jag redan börjat grunna på vad nästa roman ska handla om förstås. Men det är så det ska vara. Nu längtar jag dock mest efter att läsa andras romaner ett tag. Bästa inspirationen för egna skrivandet förutom film/tv-serier. Läshögen är stor, men hoppas beta av några stycken under julen. I kväll blir det dock sista avsnittet av Homeland för säsongen på svtplay. Den här säsongen har varit suverän men nästan för verklig. Och inför sista avsnittet är förstås spänningen olidlig. Homeland-manusförfattarna kan verkligen det här med cliffhangers …

Första advent

Jo, jag vet att man säger samma sak varje år. Men kan inte fatta att det redan är första advent och bara tre och en halv veckor kvar till jul. I kväll får jag tillbaka mitt manus från redaktören och sedan blir det hårdkörning med manuset ända fram till jul. Det behöver inte vara helt klart då, men det mesta ska sitta. Ska i princip mest vara mindre detaljer/korr kvar efter det. Och ändå kommer inte romanen ut förrän i sommar. Det är lång framförhållning i den här branschen, och införsäljningscyklerna till bokhandlarna måste hållas.

Helgen har bl.a. ägnats åt att ta ställning till nya förslag på bokomslag från formgivaren. Känns som att vi är på rätt spår nu. I går var barnen och jag hos frissan. I dag har vi städat huset men annars tagit det rätt lugnt. Behövs ibland. Har småfixat lite med layouten här på min blogg som jag ändrade förra veckan. Haft samma design i två år och det var dags för en uppfräschning. Nu ska jag hänga lite med sonen som ska till sin pappa för pappavecka i morgon. Varannveckaslivet … Hoppas ni haft en fin första advent!