Fira Alla hjärtans dag med en bok!

Jo, men det tycker jag. Och jag var med i Ordberoende förlags nyhetsbrev denna gång angående detta och för att prata om både ”Tills kärleken skiljer oss” och ”Tjugo år till dig”. Läs mer här. Själv har jag dock varken läst eller firat så värst mycket alla hjärtans dag i dag (men blivit uppvaktad med rosor av min käresta), däremot korrat ”Tjugo år till dig” eller snarare tagit ytterligare en vända med slutredigering, för insåg ju att vissa saker skulle ändras. Jag hade helt glömt bort den här fasen i processen, den när man är nästan klar med boken men har så svårt att släppa den ifrån sig. Jag måste bara ändra lite till. Men det blir inga stora förändringar, och de måste stämmas av med min språkgranskare, så att de funkar. Ändå, så lätt att vilja dra ut på den här fasen. För när boken väl sätts och sedan går till tryck, finns det ju ingen återvändo. Då kan jag inte påverka längre. Tur att jag har en deadline att passa. 🙂

 

Tjugo år till dig

Manuset för ”Tjugo år till dig” är skickat till min förläggare. Ja, det är alltså så den fristående uppföljaren till ”Tills kärleken skiljer oss” kommer att heta, och i juni 2016 kommer den! Det var inte slutkorret som gick iväg, men närapå. Hoppas att det bara är detaljer kvar att fixa. Har verkligen jobbat stenhårt med redigeringen av det här manuset under hösten, och den sista svängen gick jag igenom varenda ord/mening för att ta bort upprepningar, förtydliga osv. Tror/hoppas det blir bra. Jag är en ständig tvivlare på min egen förmåga och när jag varit så inne i min egen text har jag verkligen noll distans till den, men när min fina redaktör (som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan) skrev att ”du är en mästare på att skildra relationer, att skapa stämning och drama” och ”det här manuset är så himla fint, så känsligt skrivet”, då blev jag riktigt glad. 

Dessutom är bokomslaget klart och det blev så fint, verkligen som jag ville, och inom en snar framtid hoppas jag kunna visa det här på bloggen, liksom mer info om boken. Lite hemligt just nu allting, fortfarande. 🙂 Så nu kan jag ta julledigt med gott samvete. Förutom att jag redan börjat grunna på vad nästa roman ska handla om förstås. Men det är så det ska vara. Nu längtar jag dock mest efter att läsa andras romaner ett tag. Bästa inspirationen för egna skrivandet förutom film/tv-serier. Läshögen är stor, men hoppas beta av några stycken under julen. I kväll blir det dock sista avsnittet av Homeland för säsongen på svtplay. Den här säsongen har varit suverän men nästan för verklig. Och inför sista avsnittet är förstås spänningen olidlig. Homeland-manusförfattarna kan verkligen det här med cliffhangers …

Första advent

Jo, jag vet att man säger samma sak varje år. Men kan inte fatta att det redan är första advent och bara tre och en halv veckor kvar till jul. I kväll får jag tillbaka mitt manus från redaktören och sedan blir det hårdkörning med manuset ända fram till jul. Det behöver inte vara helt klart då, men det mesta ska sitta. Ska i princip mest vara mindre detaljer/korr kvar efter det. Och ändå kommer inte romanen ut förrän i sommar. Det är lång framförhållning i den här branschen, och införsäljningscyklerna till bokhandlarna måste hållas.

Helgen har bl.a. ägnats åt att ta ställning till nya förslag på bokomslag från formgivaren. Känns som att vi är på rätt spår nu. I går var barnen och jag hos frissan. I dag har vi städat huset men annars tagit det rätt lugnt. Behövs ibland. Har småfixat lite med layouten här på min blogg som jag ändrade förra veckan. Haft samma design i två år och det var dags för en uppfräschning. Nu ska jag hänga lite med sonen som ska till sin pappa för pappavecka i morgon. Varannveckaslivet … Hoppas ni haft en fin första advent!

Grå november – men det finns ljus i mörkret

Hörrni, inte varit så aktiv här som jag önskar men har varit deep down i redigeringsträsket av min nya roman den senaste tiden. Sedan i början av veckan är den ivägskickad till redaktören som ska nagelfara den och tills jag får tillbaka texten för nästa redigeringsomgång har jag en välbehövlig skrivpaus. I stället ägnar jag mig åt allt annat som hör till författandet när en ny bok ska fram: skriver ihop förslag på baksidestext, tar ställning till bokomslag som formgivaren jobbar med etc. Väldigt kul, men underligt nog är det nästan svårare att skriva en säljande och kortfattad baksidestext om sin bok än en hel roman hur konstigt det än kan låta. Men det är välbehövligt också. För att tvingas beskriva sin bok med bara några få, få meningar gör att man får ännu bättre grepp själv om vad den faktiskt handlar om, vad som är kärnan, vad som är viktigt!

Annars är det väldigt grått nu, både vädret och ute i världen/i Sverige. Det gäller att ta vara på små stunder i vardagen som lyser upp. Var på en jättetrevlig AW med författarkollegor i måndags. För två veckor sedan samlades vi i förlagets nya lokaler på Kungsholmen och nästa vecka är det julmarknad och signering av böcker där. Tänk att det snart är advent. Overkligt. Och man måste göra det mesta möjliga av livet, i sådana här tider.

Nej, nu ska jag se på Grey’s Anatomy som jag följt ända sedan starten. Det är något med sjukhusserier som jag är svag för, kanske att jag hade drömmen att bli läkare när jag växte upp. På den tiden var det Cityakuten som gällde (och då var George Clooney m.fl. som var med – länge sen!)

Editing in process …

Då är jag igång igen då! Deletar, skriver om, lägger till … Konstigt det där. Att först tar man bort massor av sin text. För att sedan addera ny. editEftersom jag är nästan tom på ord just nu (alla jag har går åt till romanen), citerar jag fritt från en av mina favoritsidor, angående ämnet redigering:

”Det ska inte bort för att det är sopigt (eller ja … inte alltid i alla fall), det ska bort för att berättelsen kräver det. Det ska bort för att något annat ska få mer plats. De pärlor jag stryker måste väck för att de som är kvar ska glimra desto vackra. Därifrån kan man sen smycka den lite. Justera, fördjupa, rent av lägga till något (!). Det är finliret, och har du gjort ditt jobb så kommer belöningen nu. Känslan av att det blev bättre än du föreställt dig.”

Vilket fängslande manus!

”… Den här boken vill man ju sträckläsa, inte behöva lusläsa och ”korra”. Nu återstår ungefär hundra sidor och spänningen är olidlig.” Så löd början på mailet som jag fick av min ”språkgranskare/redaktör nummer två” igår. Jag blev så glad att jag började studsa. Kanske till och med visslade jag och sjöng en liten trudelutt. För det ständiga tvivlet som förföljer mig när jag skriver, kanske nu större än någonsin, gör att minsta lilla positiva respons får mig att lyfta! I helgen ska jag in i redigeringsbubblan igen! Och jag kan ärligt säga att jag längtar!

Inte mycket skrivet …

På bloggen alltså! I romanen desto mer. Har redigerat som besatt under all min vakna tid, en vecka i sträck. Nej, jag skojar inte. Ögonen går nästan i kors nu. Det var bara julafton som jag tog ledigt. Men så har jag också en knivskarp deadline den här gången. Dagen efter nyårsafton ska jag leverera och vi närmar oss slutversionen av Tills kärleken skiljer oss. Och jag börjar redan få separationsångest. Hur ska jag någonsin kunna lämna romanen ifrån mig? Finns ju liksom alltid kvar något att pilla med. Ändra, flytta eller ta bort. Ord och meningar.

Snart blir det i alla fall bättring på bloggandet och inom några dagar har jag även en bloggnyhet att berätta. Den är väldigt hemlig fram till dess …. God fortsättning förresten!

Fast i redigeringsbubblan

Har inte köpt en enda julklapp ännu. I stället lägger jag all ”fri tid” på att redigera. Och faktiskt är det rätt skönt att slippa julhetsen och slänga sig över datorn så fort det finns möjlighet i stället. Fast det kan förstås bli lite jobbigt att stå där måndagen den 23:e december och inse att jag måste ut på stan och handla. Har hänt förr, kan mycket möjligt hända igen … Jag är inte den personen som är förutseende nog att handla julklappar långt i förväg, vare sig jag redigerar eller inte. 🙂 I många andra fall är jag en planerande person, men att köpa presenter är inte riktigt min grej. Kanske därför jag skjuter på det in i det sista?

En helt annan sak jag kom att tänka på när jag var ute och sprang på lunchen igår. Processen med att springa och skriva liknar varandra rätt bra. Åtminstone för mig. I början av ett pass går det ofta så trögt och segt, att jag är beredd att ge upp. Jag får kämpa för varje ord/steg. Orkar knappt ta mig framåt. Men jag kämpar på. För jag är en envis rackare och ger inte upp. Sen efter ett tag (om jag har tur), går det lättare. Andningen kommer igång. Hastigheten ökar och det flyter på! Det är kul att skriva/springa!

Flytet kommer inte varje pass, inte ens varannan, men när det händer, när jag flyger fram, den känslan! Det är den jag vill komma åt och det är därför jag ger mig ut och springer i ur och skur eller sätter mig framför datorn kväll efter kväll. För att få uppleva de där enstaka tillfällena. Konstigt egentligen vad man gör för några sekunders berusning!